tisdag 20 september 2011
onsdag 14 september 2011
tisdag 13 september 2011
Saab och media
Den allt mer tillspetsade mediala rapporteringen runt Saab påverkade med all sannolikhet tingsrätten i Vänersborg att fatta ett beslut som går stick i stäv med ett rationellt tänkande. Man har vikt sig för den journalistik som anser att Saab måste läggas ner.
Alla som arbetar och verkar för ett livskraftigt Saab har generellt utmålats som mindre hedervärda personer som enbart är ute efter att berika sig själva. Vem som är värdig att tillvarata bolagets intressen förtäljer inte journalistiken, man ser hellre en ödeläggelse än att någon ska tillskrivas förtjänsten för att Saab överlever.
Den allmänna opinionen påverkas naturligtvis starkt av den ensidiga rapporteringen som vägrar att belysa regeringens roll i Saabaffären. Hur tydligt det än är väljer svenska journalister att blunda för att regeringen gång på gång uttalat sig om att Saab inte har någon framtid.
Det började redan innan Spyker förvärvade bolaget och sedan har det bara fortsatt. Den obegripliga blockeringen av Vladimir Antonov har inte heller diskuterats. Varför granskas inte regeringens roll? Handlar det om okunskap eller rädsla?
Media ger i stället utrymme åt ett stort antal så kallade ”experter” för att kommentera läget. Dessvärre tycks experterna sällan ha någon större insikt om den komplicerade strukturen runt en bilindustri. Saab har tusentalet underleverantörer och återförsäljare och det är en mycket skör organism som vid en konkurs riskerar att totalt kollapsa. Om man sedan vill försöka få i gång klustret igen krävs mångmiljardbelopp och lång tid.
Victor Muller beskylls för samtliga finansiella problem som Saab i dag har. Vem talar om motvinden som det svenska etablissemanget, media och inte minst regeringen erbjuder?
Victor Mullers uppgift är övermänsklig. Han har ett engagemang för Saab som inte i första hand har någon koppling till egna ekonomiska vinningar. Han har gjort mycket stora personliga uppoffringar, det är tragiskt att se det bemötande han nu får, jag kan inte annat än konstatera att priset för detta har varit mycket högt, han har inte heller fått betalt för sitt arbete då de beslutade ersättningarna delvis uteblivit.
Saab har i dag inga ”sjuka” delar trots att ”experterna” hävdar motsatsen. Företaget är vitalt med ett helt nytt modellprogram som aldrig varit bredare, Saab engineering har ett spektrum av möjligheter med en mängd efterfrågade tjänster, för att inte tala om reservdelsbolaget som gör en årlig vinst runt en halv miljard kronor.
Saab kan med lätthet generera rejäla vinster till sina ägare inom tre år. Saab har nästan aldrig sålt färre än 120 000 bilar, under många år med ett tio år gammalt modellprogram. Saab, som har varit en division inom GM, har till stor del fungerat som ett utvecklingsbolag åt Opel, Buick och Cadillac, där stora delar av kostnaderna belastats Saab.
Var är den goda tanken om att tillvarata skattebetalarnas pengar, i händelse av en konkurs – då samhället kan komma att belastas med kostnader på 15–20 miljarder kronor? Vem står för denna nota om inte skattebetalarna? Regeringen väljer att sila mygg och svälja kameler.
Man kan jämföra Saab med ett barn i en pool som håller på att drunkna, med livbojen i hand står regeringen och Europeiska investeringsbanken, EIB, som väljer att titta bort. Ett passivt agerande är lika illa som en uppsåtlig skada.
Jag hoppas på en mer opartisk, nyanserad och framför allt initierad medierapportering om Saab från alla perspektiv, något som vi ser en total avsaknad av i dag. Om den granskningen uteblir vill jag gratulera regeringen som lyckats föra både journalister och det svenska folket bakom ljuset i Saab-frågan, en bragd i sig.
Lars Carlström
Alla som arbetar och verkar för ett livskraftigt Saab har generellt utmålats som mindre hedervärda personer som enbart är ute efter att berika sig själva. Vem som är värdig att tillvarata bolagets intressen förtäljer inte journalistiken, man ser hellre en ödeläggelse än att någon ska tillskrivas förtjänsten för att Saab överlever.
Den allmänna opinionen påverkas naturligtvis starkt av den ensidiga rapporteringen som vägrar att belysa regeringens roll i Saabaffären. Hur tydligt det än är väljer svenska journalister att blunda för att regeringen gång på gång uttalat sig om att Saab inte har någon framtid.
Det började redan innan Spyker förvärvade bolaget och sedan har det bara fortsatt. Den obegripliga blockeringen av Vladimir Antonov har inte heller diskuterats. Varför granskas inte regeringens roll? Handlar det om okunskap eller rädsla?
Media ger i stället utrymme åt ett stort antal så kallade ”experter” för att kommentera läget. Dessvärre tycks experterna sällan ha någon större insikt om den komplicerade strukturen runt en bilindustri. Saab har tusentalet underleverantörer och återförsäljare och det är en mycket skör organism som vid en konkurs riskerar att totalt kollapsa. Om man sedan vill försöka få i gång klustret igen krävs mångmiljardbelopp och lång tid.
Victor Muller beskylls för samtliga finansiella problem som Saab i dag har. Vem talar om motvinden som det svenska etablissemanget, media och inte minst regeringen erbjuder?
Victor Mullers uppgift är övermänsklig. Han har ett engagemang för Saab som inte i första hand har någon koppling till egna ekonomiska vinningar. Han har gjort mycket stora personliga uppoffringar, det är tragiskt att se det bemötande han nu får, jag kan inte annat än konstatera att priset för detta har varit mycket högt, han har inte heller fått betalt för sitt arbete då de beslutade ersättningarna delvis uteblivit.
Saab har i dag inga ”sjuka” delar trots att ”experterna” hävdar motsatsen. Företaget är vitalt med ett helt nytt modellprogram som aldrig varit bredare, Saab engineering har ett spektrum av möjligheter med en mängd efterfrågade tjänster, för att inte tala om reservdelsbolaget som gör en årlig vinst runt en halv miljard kronor.
Saab kan med lätthet generera rejäla vinster till sina ägare inom tre år. Saab har nästan aldrig sålt färre än 120 000 bilar, under många år med ett tio år gammalt modellprogram. Saab, som har varit en division inom GM, har till stor del fungerat som ett utvecklingsbolag åt Opel, Buick och Cadillac, där stora delar av kostnaderna belastats Saab.
Var är den goda tanken om att tillvarata skattebetalarnas pengar, i händelse av en konkurs – då samhället kan komma att belastas med kostnader på 15–20 miljarder kronor? Vem står för denna nota om inte skattebetalarna? Regeringen väljer att sila mygg och svälja kameler.
Man kan jämföra Saab med ett barn i en pool som håller på att drunkna, med livbojen i hand står regeringen och Europeiska investeringsbanken, EIB, som väljer att titta bort. Ett passivt agerande är lika illa som en uppsåtlig skada.
Jag hoppas på en mer opartisk, nyanserad och framför allt initierad medierapportering om Saab från alla perspektiv, något som vi ser en total avsaknad av i dag. Om den granskningen uteblir vill jag gratulera regeringen som lyckats föra både journalister och det svenska folket bakom ljuset i Saab-frågan, en bragd i sig.
Lars Carlström
onsdag 7 september 2011
Över Berings sund
Bron över sundet mellan ryska och amerikanska Diomedeöarna
De fyrdubbla tunnelrören under Berings sund
Vitus Bering - en dansk upptäcktsresande i rysk tjänst
Redan Tsar Nicholas II drömde om en tunnel som skulle binda ihop kontinenterna Asien och Nordamerika. Det var 1905. Nu, 106 år senare, ser det ut som att tsarens drömmar kan komma att realiseras, rapporterar flera medier i dag.
Ryssland godkände i dagarna bygglovet av en tunnel som ska gå genom Berings sund och binda ihop Sibirien med Alaska. Bygget, som planeras kosta runt 65 miljarder dollar, kommer göra det möjligt att resa från London till New York, via transsibiriska järnvägen, med tåg.
Och nu har ryktet om en tunnel mellan USA och Ryssland fått bränsle efter att ryske miljardären Roman Abramovich, känd i Europa för att äga engelska fotbollslaget Chelsea, investerat i världens största tunnelborr. Med 19 meters borryta i diameter är det den första borren av sitt slag som kan skapa en fyrfilig motorvägstunnel. Abramovich är också guvernör över regionen Chukotka där Rysslands nordöstligaste punkt, udden Kap Dezjnjov, ligger.
Tunneln skulle bli en direktlänk mellan två nationer som historiskt sett haft stora konflikter. Bygget skulle underlätta handeln mellan kontinenterna avsevärt, över 100 miljoner ton varor beräknas kunna fraktas med tåg genom tunneln årligen. Detta förutsatt att bygget av en välfungerande höghastighetsbana genomförs i tunneln. Tidsramen för tunnelbygget uppgår till 15 år. En påbyggnad med tågräls som binds ihop med det nordamerikanska och ryska tågnätet skulle ta ytterligare tid.
Det gigantiska bygget skulle också bli världens längsta undervattenstunnel, nästan dubbelt så lång som den fem mil långa Channel Tunnel mellan Dover i England och Calais i Frankrike. Som planen ser ut just nu kan tunneln byggas i tre etapper med de två Diomede-öarna som ligger mitt i Berings sund som ”hållplatser”. Den som färdas sträckan kommer också att korsa datumlinjen.
Vintertid kan man på isen vandra de få kilometrarna mellan öarna, mellan Ryssland och USA, och över datumlinjen som går mitt emellan stora och lilla Diomede.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)