Jag ligger naken på parkettgolvet och försöker yogaandas och öppna porerna för Bob Dylan. Det är inte en situation jag någonsin förväntat mig att vara i, och jag är gravt obekväm, men här ligger jag. ”But something is happening here, but you don’t know what it is, do you, Mister Jones?” sjunger han i mina hörlurar. Det är sista anhalten på min jakt efter hemligheten bakom Dylanmannen, och jag väntar på en insikt. Kommer den inte nu kommer den aldrig, tänker jag.
Bob Dylanmannen är inte främmande för mig. Jag har mött många i mitt liv. Faktum är att min närmaste vän är en Dylanman. Det är där jag börjar, några veckor före nakenlyssningen.
Han heter Fredrik Egefur. Han är trettiofem, bor i Malmö och forskar i historia och jobbar som arkivarie. Vi lärde känna varandra när jag var nitton; en vänskap som till häpnadsväckande stor del gick ut på att vi bråkade om Bob Dylan. ”Jag hatar gubbrock”, koketterade jag, ”jag lyssnar bara på ny musik”. ”Du är ju helt dum i huvudet”, svarade Fredrik. Han var av den bestämda uppfattningen att allt nytt bara var sämre versioner av sådant som redan gjorts. Företrädelsevis av Bob Dylan.
Vi har sedan länge lagt grälen bakom oss efter att jag en gång vrålade ”vi ska aldrig mer prata om musik, någonsin!” och eventuellt drämde igen en eller annan dörr. Men när jag ringer honom och förklarar vad jag ska skriva om blir Fredrik orolig.
– Du ska väl inte göra dig lustig över Bob Dylanmannen? Gör du det, gör du dig lustig över mig.
Jag ska inte raljera, försäkrar jag. Flera av mina bästa vänner är ju Bob Dylanmän!
Jag vill bara förstå. Fredrik muttrar. Men sedan blir han entusiastisk.
– Ska du skriva om Dylan måste du ju lyssna på alla album, och se filmerna, det är faktiskt lika bra att du kommer ned till mig i Malmö. Är du upptagen i helgen? Jag kan berätta allt. Hanna, jag har längtat efter den här dagen i över tio år!
Det är sant, Fredrik har väntat i ett drygt decennium. Försökt övertala mig, spela låtar för mig, handgripligen tvinga mig att förstå. Det finns ett fotografi på mig där jag håller upp omslaget till ”Blonde on blonde” och formar läpparna till en kyss. Jag hade förlorat ett vad, och Fredriks pris var den här bilden på mig och Bob, två av hans allra käraste bundsförvanter tillsammans. Han har vårdat fotografiet ömt.
Jag känner Bob Dylanmännen. Men jag har aldrig förstått dem. Det är inte besattheten som alienerar mig; inte alls. Som ägare av Pet Shop Boyspromos och Bob Hund-testpressar, som någon som följt efter indieband på turné, som fattat livsavgörande beslut baserade på en textrad på The Sundays ”Reading writing and arithmetics”-album, har jag lättare att relatera till en hoarder än till någon som inte samlar alls. Jag borde kunna samtala normalt om musik med någon som åker på hundra Dylankonserter om året, vi borde vara av samma art, samma ras, samma subkultur. Borde. Men så fungerar det inte med Dylanmännen. Vi kan inte förenas i ett allmänt intresse för musik. Det är inte ens alla Dylanmän som tycker om att umgås med andra Dylanmän. Fredrik, till exempel, har aldrig tyckt om fanforumen på nätet.
– Jag har alltid sett min relation till honom som lite mer individuell. Det är jag och Bob, säger han.
Jag har en smygande misstanke om att Fredriks kampanj är kluven. Han vill att jag ska förstå, men vet samtidigt med orubblig övertygelse att jag aldrig skulle kunna. Inte på samma sätt som han. Det är han och Bob.
Jag försöker ändå. Jag börjar med ”Highway 61 revisited”, på Fredriks inrådan. Det är fint. Jag tycker om det. Men det räcker inte.
– Det finns många andra fans som nästan inte sett honom live. Men den riktige Dylan är ju liveartisten nuförtiden!
Manfred Piltorp är nästa Dylanman på min lista. Jag ska gå till botten med Dylanmannens enigma, med varför jag inte kan relatera. Och nu har jag hittat ett exemplar som tillhör en subsubkultur: Dylanlivemän. Manfred Piltorp är 57 år, säljer till vardags varmluftsapparater och bor i Alingsås. Han har sett 113 konserter med Bob Dylan och äger runt 900 bootleginspelningar av Dylan live. Han har gjort egna omslag till samtliga. För honom är texterna inte det viktiga, inte studioalbumen heller egentligen. För Manfred Piltorp ligger tjusningen i att få höra Dylans låtar i olika, ständigt nya versioner.
– När jag såg honom på Berns spelade han ”Billy”, och det har han aldrig gjort varken före eller efter det. När låten började tänkte man: kan det verkligen vara? Man trodde det inte riktigt.
Manfred Piltorp försöker också fotografera Dylan på alla spelningar han ser, trots att det oftast är kameraförbud. Vid det här laget har han tillräckligt många exklusiva Dylansmygfotografier för att göra utställningar. I augusti visar han sin samling i Göteborg.
– Jag brukar stoppa kameran innanför byxorna, och så ser jag till att gå där det står en kvinnlig vakt. De brukar inte känna efter så noga just där.
Han reser till spelningarna världen över med två kompisar, och han har också frälst sin hustru, som är på god väg att bli Dylanliveman och följer med på åtminstone någon konsert om året. Manfred Piltorp är en vänlig man och berättar gärna och länge om hur fansen hjälps åt att skaffa konsertbiljetter åt varandra och hålla utkik efter vakter när man smygfotar. Men bakom den kamratliga fasaden anar jag en smygande, kanske undermedveten, lätt irritation över dem som är vanliga Dylanmän.
– Han har turnerat oavbrutet i tjugofem år och gör hundra konserter om året. Visst, han kommer ut med en del skivor, och vissa är väldigt bra. Men jag har svårt att förstå dem som inte går på konserterna, det är ju halva hans konstnärskap!
Vissa specifika Dylanfans stör honom lite extra mycket. Som Michael Wiehe.
– Han har inte lyssnat på Dylan sedan -66. Hur kan man säga att man gillar Dylan om man inte lyssnat på fyrtio år, det är bara skitsnack! Och han får mycket uppmärksamhet för det också, blir intervjuad om Dylan hela tiden. Han är ett irritationsmoment. Låt dem som vet vad Dylan gör i dag uttala sig i stället.
För mig är det en djungel. Alla Dylanmän verkar ha sin egen, helt privata uppfattning om hur man är en riktig, korrekt Dylanman. Manfred Piltorp dissar Wiehe. När jag berättar för min kompis Fredrik om Manfred Piltorp fnyser han och avfärdar Dylanlivemännen som frimärkssamlare. Och när jag nämner Fredrik Wikingsson, som berättar om sitt liv som Dylanolog i artikeln som följer, blir Fredrik nästan arg.
– Wikingsson, han är en sån som dundrar in en Dylankrönika då och då för att kokettera med sin nördism, för att visa att han inte bara är en sellout och har kvar lite cred.
Han säger det med förakt i rösten.
Det börjar bli tydligt att jag aldrig kommer att bli en Dylanman, eller förstå dem, genom att prata med dem. De är för individualistiska, för olika varandra i detaljer som är för små för att jag ens ska lägga märke till dem. De är för upptagna med att definiera sitt eget Dylanmanskap för att ens förstå mina frågor.
Det är när jag pratar med Erik som jag på allvar börjar misstänka att det finns ett visst mått av självupptagen autoeroticism i Dylanmännens förhållande till sin idol. Ett självbekräftande, ett speglande, ett tillfredsställande som bara Dylan kan ge dem och som man bara kan uppnå om man hänger sig fullkomligt. Det slår mig på riktigt när Erik berättar om nakenlyssnandet.
Erik är inte hans riktiga namn. Han vill vara anonym och betraktar sig som pensionerad Dylanman. Eller kanske tillfrisknad. Han är drygt trettio, bor på Södermalm i Stockholm och har ett hippt jobb och moderna kläder. När man ser honom skulle man aldrig gissa att han varit Dylanman, men när Erik var yngre skrev han ned alla verser till ”All along the watchtower” för hand i en fin anteckningsbok och citerade ”It ain’t me, babe” till tjejer han var kär i. Och så brukade han och hans bästa kompis lyssna på Dylan nakna.
– Vi låg på ett golv med en skivspelare och ”Highway 61 revisited”, och sjöng insiktsfull fylleallsång till ”Ballad of a thin man”. Igen och igen. Vi tyckte så mycket om att nakenlyssna, ibland hände det att vi bara sa ”nej, fan, klockan är halv sju på morgonen, nu kör vi nakenlyssning va?” Sedan tog vi av oss alla kläder. Jag kan faktiskt inte förklara det här, det var bara en grej vi gillade att göra.
Jag stirrar på Erik. Frågar och frågar. Vari låg lockelsen? Varför nakna? Hur gick det till när ni klädde av er, var det inte obekvämt, var ni verkligen inte egentligen attraherade av varandra? Men nej, det var inget sexuellt över nakenlyssnandet, säger Erik. Möjligen undermedvetet homoerotiskt, erkänner han, men mest var det ett sätt att komma närmare varandra och Bob Dylan.
– Jag tror att den här nakengrejen hade väldigt mycket med Dylanmanbeteende att göra. Vi lyssnade på texterna, förstår du. Och vi förstod hela innebörden av dem.
Bilden förföljer mig i flera dagar efter att vi pratat. Jag försöker klistra in mig själv i scenen, badande i, penetrerad av Bob Dylan, med Dylan inträngande genom min nakna hud. Det känns obscent. Är det det här jag måste göra för att förstå Dylanmannen? Ge mig själv till Dylan? I så fall känner jag mig inte redo att kapitulera.
Jag gör ett sista försök att samtala mig till en Dylaninsikt. Roland Poirer Martinsson tar emot mig på sitt kontor på tankesmedjan Timbro. Han är chef där, fyrtionio år gammal, och mest känd som konservativ debattör. Han har bland annat skrivit debattartiklar om hur vänsterrörelsen annekterat Bob Dylan på helt felaktiga grunder.
– De vet inte vad de pratar om, det är omöjligt att politisera Dylan. Om det är något han gjort, så är det att frånsvära sig att bli talesman för politiska riktningar eller för en viss generation eller stil. Han flyr så fort omgivningen försöker placera honom.
Roland Poirer Martinsson har, som alla andra, sin egen relation till Dylan. Den formades när han var fjorton, i en skivaffär där han på inrådan av en kompis köpte sitt första Dylanalbum, liveskivan ”Hard rain”. När han kom hem lyssnade han oavbrutet på den, första sidan om och om igen i flera veckor. Han såg ingen anledning att vända på vinylen; a-sidan var ju så bra! Sedan dess har han älskat Dylan. Hemma har han en tavla Dylan målat, den hänger så att man ser den så snart man öppnar ytterdörren. Jag ber honom försöka förklara exakt vad det var som fångade honom den där gången i fjortonårsåldern, kanske kan jag återskapa det?
– Det var texten till ”One too many mornings”. Den är väldigt vemodig. Som en romantisk elegi från tidigt artonhundratal, den stämningen. Och även ”Idiot wind”, från hans berömda skilsmässoplatta. Här är han så förbluffande elak och sjunger om hur den här kvinnan ligger död efter att en häst kastat av henne, det är blod på sadeln och flugor surrar kring hennes öga.
Jag köper låtarna på Itunes och sätter mig med hörlurar och lyssnar. Släcker ljuset hemma, försöker koncentrera mig. Jag tycker om det på ett lågmält sätt. Men det där drabbande, intensiva, den djupt personliga beröringspunkten, det vägrar fortfarande infinna sig. Och att Roland Poirer Martinsson vid fjorton års ålder kände att texterna om ond bråd skilsmässodöd handlade om hans värld och rörde sig i hans verklighet finner jag omöjligt att förstå. Jag frågar och får svar:
– Jag kan bara försöka psykologisera det, men jag hade tvingats bli en väldigt brådmogen fjortonåring och växte upp i ett väldigt trasigt hem. Mina föräldrars äktenskap hade varit över i flera år, och det hade varit rena skräckkammaren för oss barn. Dessutom var det ett missbrukshem. Jag kände mig väldigt mycket som en outsider, och det kanske är det perspektivet Dylan har.
– Det är som ett eget universum, försöker min vän Fredrik Egefur förklara. Jag har ringt upp honom igen, förvirrad över varför jag inte kan känna den där underbara känslan av samhörighet som så många verkar hitta hos Bob Dylan.
– Det är som att ge sig in i en boksvit eller ett tv-spel, ju mer man vet om Dylan, desto bättre blir det. Det hänger säkert ihop med mitt val av yrke som forskare; fotnoter och arkivmaterial är viktigt för mig. Att gå tillbaka i tiden och jämföra.
Jag frågar varför han tror att jag inte kan förstå, och Fredrik suckar och erkänner, precis som jag misstänkt, att han nog trots övertalningskampanjerna alltid vetat att jag inte skulle haja. Och om jag mitt i våra stora Dylangräl för tio–tolv år sedan hade erkänt att jag tyckte att Dylan var helt okej, så hade det inte hjälpt.
– Då hade jag nog bara drämt dig i huvudet med mina Dylankunskaper. ”Jaså, du gillar de låtarna, jo, så kan man ju tycka...”.
Fredrik har många gånger använt sig av Dylan som maktmedel i vår relation, och i sin relation till andra. Som ett sätt att positionera sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet med all önskvärd tydlighet. En gång såg jag honom försöka ragga upp en tjej på krogen genom att skälla ut henne för att hon inte hajade Dylans storhet.
Det är nog en härskarteknik, erkänner han lite skamset. Jag frågar vad som skulle hända om han träffade en tjej som gillade Dylan lika mycket som han.
– Det skulle nog vara lite skrämmande. Jag har faktiskt träffat en tjej som var en Dylanman, hon hade till och med samma frisyr som Dylan har på planschen som hänger över min säng. Men när jag sov över hos henne satt det en bild på Håkan Hellström i sovrummet. Då försvann förtrollningen.
Jag gör ett sista desperat försök. Vill motbevisa Fredrik, vill visa att jag kan fatta. Så en kväll efter några glas vin klär jag av mig alla kläder, lägger mig raklång på golvet och mosar på ”Highway 61 revisited” en sista gång. ”You walk into the room with your pencil in your hand. You see somebody naked and you say, who’s that man?” sjunger Bob Dylan i ”Ballad of a thin man”. Parketten trycker mot skulderbladen. Jag andas djupt.
Ta mig, tänker jag. Gör det, bara. Jag tänker på Manfred Piltorp med kameran i brallorna. Jag tänker på Roland Poirer Martinsson som fjortonåring. På Fredrik och på Erik. Om Dylan trängt in i alla dem på det där djupa psykologiska planet, blivit en del av dem, varför inte i mig?
”Because something is happening, but you don’t know what it is, do you, Mister Jones?” sjunger Dylan. Jag börjar till slut känna något, en vag känsla av identifikation. Håren reser sig på armarna. Är det nu det händer?
Det är då jag inser det. Jag identifierar mig inte med Dylan, utan med den förhatlige skinntorre mannen med pennan, Mister Jones. Jag reser mig, plötsligt oerhört självmedveten. Stänger av musiken, drar på mig morgonrocken och messar Fredrik. ”Tack för all hjälp, jag kommer att citera dig i artikeln. Vill aldrig mer prata om Dylan, kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar